METAFORER Helen Broms Sandberg visar i ett poetiskt videokollage på minnets opålitlighet och på den tunna gränsen mellan vad som ses som normalt och inte.
Unlocking passages
Genre: Fotografi
Var: Kulturhuset, Sergels torg
I Helen Broms Sandbergs videoinstallation Unlocking passages är minnet gestaltat som än mer komplext. Hon visar hur minnet, flyktigt och opålitligt, varken går att fånga eller fly. Bland högar av papper sitter en författare och försöker få ordning på sitt arbete. Hon vill, säger hon, börja i slutet och sluta i början. Högarna växer, men texten kommer aldrig bli färdig.
Videon går på loop, och berättelsen om en författare som försöker fånga den mystiska drottning Kristinas minnesbilder är uppdelad i fragment och flera röster. Allt finns hela tiden på samma gång – precis som minnet själv. Författaren är gestaltad som en livstidsfånge i sin cell, dömd för ett brott vi aldrig får veta något om.
Fångenskapen blir en metafor för den extrema isolering som en författare eller konstnär kan känna då karaktärerna existerar i det egna sinnet och aldrig går att slippa ifrån. Ändå är det just genom sin litterära gestalt som författarfången i Broms Sandbergs verk når frihet. ”Jag har varit isolerad så länge att jag förlorat mina minnen men du gav mig dem tillbaka” säger hon till drottning Kristina, vars liv hon ägnat sitt liv att skriva om.
Berättelsen består av flera olika meningslager där drottning Kristinas återuppståndelse står i förgrunden. Vi lär känna henne genom de två skådespelarna Agneta Ekmanner som spelar Kristina och Udo Kier som spelar Kristinas mörka inre. En liten flicka, Kristina som sexåring och arvtagare till tronen, springer i korridorer och italienska trädgårdar.
Vi hör och ser ett kollage av röster, motsägelsefulla och i diskussion med varandra. Ändå handlar det förstås om en och samma person som talar med en gestalt som är lika påhittad som den upplevs som verklig.
Berättelsen om den isolerade författaren som bara når frihet genom sin kreativitet gränsar till det övertydliga. Samtidigt fångar Broms Sandberg med sina poetiska bilder och skådespelarnas insatser det djupt mänskliga i att försöka fånga sitt minne, att vara förlorad i sitt eget minne.
Inte minst visar hon hur tunn gränsen är i vårt psyke såväl som i vårt samhället för vad som är normalt och inte. Alla dessa röster vi hör och ser i videon gestaltar en pluralism som finns inom oss alla och som när det blir en sjukdom blir otäckt. Broms Sandberg påminner oss om hur svårt det normala är att ringa in och hur snävt vårt samhälle dömer det som inte passar in.